Livet

Är grymt, hårt och jävligt orättvist…

Jag vet inte hur jag skall få detta till det inlägg som jag vill att det skall bli… Först hade jag tänkt att stänga denna bloggen..

Jag börjar så här.. När alla andra satt och väntade på Kalle så var jag på sjukhuset med min mamma för att säga förväl till min och min brors pappa, min mammas livskamrat sen nästan 50 år och mina barns Farfar..   Grymt, hårt och jävligt orättvist…

Vi skulle fira jul med våra familjer i Umeå, och vi hade åkt upp tidigare för en brandomsvän blev sjuk och avled tidigare i höst, och begravningen var satt till den 20 dec. Jag kände att det var rätt att vara med för att stötta min mamma och pappa..  Föga anade jag att det jag tagit för givet och det som varit min förebild i 40 år skulle tas ifrån mig och min familj i ett ögonblick kvällen före det som alla ser fram emot..   Grymt, hårt och jävligt orättvist…

Jag har genomlevt slagsmål med kniv på stan som tonåring.. Jag har utsatt mig själv för saker i det militära som gränsar till det idiotiska..  Men ingeting är i närheten av svårt eller jobbigt som det telefonsamtalet jag ringde kvällen före julafton till min bror som är i USA..  Det kommer att följa mig i resten av mitt liv..

Just nu känns allt bara grymt, hårt och jävligt orättvist..

Det som gör det hela enklare är vetskapen att pappa fick träffa och krama sina barnbarn, och prata med båda sina söner samma dag som han gick bort.. Han visste att han var älskad och jag vet efter att ha pratat med den som sist såg honom i livet, att han inte led och att allting gick fort..

Men det känns fortfarande grymt, hårt och jävligt orättvist..

Nu har det gått ett par dagar och jag börjar sakta komma ur det töken som jag levt i de senaste 3 dagarna.. Dessutom så kom bror hem efter en grym 36timmar lång resa från USA, ensam med alla funderingar och tankar.. Och vetskapen att det sista han och pappa pratade om var Janssons frestelse..

Men det är lättare att vara två och jag kan äntligen börja ta hand om mig själv och min familj..  Det är många tankar och funderingar som en 10 och 14 åring har när de oxå blir ställda inför faktum att deras farafar som de nyss kramade inte finns längre..  De har varit starka och ett oerhört stöd med sina kramar och värme.. Men de måste oxå få tid och plats att sörja..

pappa blev 73 år och jag är glad för alla minnen jag har..  Jag kommer att vårda dem ömt och prata om dem så ofta jag kan..

IMG_0167

Må vår pappa och farfar Ronny Berg vila i frid..  Vi saknar honom oerhört och det känns fortfarande grymt, hårt och jävligt orättvist..

Men det är en del av livet..

\ M

4 thoughts on “Livet

  1. Tack för familjen Bergs tid hos oss i Umeå. Bröderna Dalton undrar redan när vi skall åka till Faaalun:-)
    Jättefin blogg – hann aldrig läsa vidare eftersom det ledsamma samtalet kom emellan… Supermysig jul iallafall och jag hoppas att ni landat hemma nu. Vill önska er en god fortsättning och sätta punkt för ett i övrigt, i ert liv händelserikt år, men både glädje och sorg. Kramar från Gimogänget

  2. Vad säger man?
    Det oundvikliga slår till.
    Ingen är beredd.
    Ingen vill vara beredd.
    Ingen . . .

    Finns där jag brukar finnas om du behöver.
    Behöver du ett leende, kan du få mitt.
    Behöver du kraft, kan du få den kraft jag besitter även om den är skral i sammanhanget.

  3. Pingback: Kuddfrilla grand major « Berg-säkert

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s